Jag tror han är i fyrtio års åldern, men fårorna i hans magra ansikte får honom att se mycket äldre ut. Jag kommer inte ens ihåg om det fanns en tid då jag inte kunde räkna mina revben.
Jag tror det är sommar. Men det var år sedan han slutade räkna dagarna. Jag tror inte han bryr sig längre. Minnena från förr plågar honom. Han gråter bakom min rygg när han tror att jag inte ser. Jag tror att det är för att han inte vill visa sig svag inför mig. Jag håller mitt huvud högt för hans skull. Vågar inte visa honom hur rädd jag egentligen är. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten av att han skriker. Men det är inte mardrömmarna som skrämmer honom. Det är rädslan om att tappa uppfattningen om vad som är verklighet och vad som är dröm. Det skrämmer mig också. För varje dag känns det som jag inte riktigt vaknar. Mardrömmen har blivit vår verklighet.
Varje dag går vi. Längs en väg som ingen av oss egentligen vet vart den leder. Men varje dag följer vi den vägen i hopp om att finna liv. Eller i alla fall något som liknar liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar