Äntligen, efter tio månader, fick jag ge Edda en riktigt stor kram. Det konstiga var att det inte alls kändes som hon vart borta samtidigt som vi hela tiden glömde bort att hon var där. Virrigt. Inte bara vi som var virriga, Edda glömde bort sig och började prata någon slags svengelska ibland haha.
Trevligt var det hos Johanna i alla fall, även om vi drog hem ganska tidigt. Lite bilder från kvällen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar